Otroliga vyer, underbara upplevelser & Stora harrar!.
Det negativa med vädret på fjället är att när det blåser och är kallt och regnar och man inte trivs så bra nere vid vattenbrynet är den enda tiden man verkligen är helt ensam utan ett ständigt surrande kring öronen och stick i ansiktet.
När vädret sedan ändras och det blir soligt och varmt och kanske till och med vindstilla och man tror att man kommer att stormtrivas, då är man plötsligt inte så ensam på fjället längre.
Då kommer myggen och du får inte så mycket som öppna munnen om du inte vill bli mätt före lunch!
Tystnad på fjället
Tältduken är helt stilla och myggorna surrar utanför.
Jag sätter mig snabbt upp och sparkar igång Andreas som legat hela natten bredvid sin madrass och känner sig mer eller mindre mörbultad.
”Lyssna”…
”Jag hör ingenting” säger Andreas.
”Precis” säger jag och böjer mig fram för att dra upp dragkedjan på tältingången.
Där ute skiner solen på en helt blank sjöyta som här och var bryts utav en harr på frukostvandring.
Det blir än en gång en lite snabbare frukost bestående utav hårdbröd med skinkost och en kall kopp choklad.
Vadarna hänger under yttertältet och är fortfarande lite blöta, men idag finns ingen risk för att vi ska behöva frysa.
Flugspöna är riggade sedan gårdagens öringfiske och vi måste göra ett lätt flugbyte från våra större streamers till mindre torrflugor.
Morgonen bjuder på ett otroligt väder med het sol och inte ens den minsta vindpust.
Harren vakar nära land och äter sländor som kommer flygande ut över vattnet för att sedan vila en stund på ytan, ovetande om faran.
Vi ser det ena stora vaket efter det andra och lyckas till och med sitta en stund bara för att beundra skådespelet och allt som händer runt om oss.
Längre ut på sjön ser vi precis som tidigare dagar några riktigt fina harrar i modell XXL bryta ytan i våldsamma plask.
När sinnet är mättat med synintryck vill vi gärna ta in lite mer fysiska intryck och greppar spöna och går till attack.
Vi stortrivs nästan lika mycket som myggorna som surrar i miljontals kring våra huvud där vi står och drillar den ena fina harren efter den andra.
Men vid lunchtid så klarar jag inte av ljudet från myggorna och har fått nog utav att gräva dem ur öronen och spotta dem ur munnen och går upp mot tältet med Andreas tätt bakom.
Lunchen består utav korv och potatismos som här ute liknar en lyxmåltid även om den är täcks utav en svart beläggning med mygg.
Utflykt med överraskning
Vi byter ut våra vadare mot vandringskläder och flugspöna mot kamera och vattenflaska.
Under lunchen diskuterade vi våra möjligheter och att vi inte hade så lång tid kvar här i Jaggaljávres undersköna natur.
Vi kom fram till att vi hade tre alternativ.
Antingen kunde vi fortsätta att nöta vidare på samma harrar som vi gjort snart i en vecka, gå en längre sträcka för att undersöka vattnen bortanför dom vi tidigare besökt.
Eller så kunde vi göra ett försök att bestiga det 1118 meter höga berget Tsåktso som såg ut att ligga inom rimligt avstånd… Trodde vi!
Efter en timme eller så hade vi tagit oss över halva vägen mot berget i stekande hetta och upp och ner för de flesta sänkorna.
När vi till slut kom fram till foten utav Tsåktso så stötte vi på en liten skuggsänka där det fortfarande låg snö kvar så det fick bli en halvtimmes vila och lek i snö.
Vädret var fortfarande hett och soligt och vi fyllde på våra vattenflaskor i en bäck innan vi började klättringen mot toppen.
Det visade sig snart vara betydligt jobbigare än väntat när vi fick hoppa mellan stora stenblock och verkligen kämpa för att hitta ett gångbart underlag som inte kunde skada oss vid ett snedsteg.
Det tog ett par timmar med alla stopp och krypanden mellan stenar innan vi började närma oss toppen.
Utsikten var fantastisk och vi kunde se ut över ett fjällandskap med många små sjöar och intressanta tjärnar.
Jag började att få svårt att andas efter ansträngningen och kämpade inte vidare många meter till innan jag måste sätta mig och ropa till Andreas ett tjugotal meter ovanför mig.
Han satt på en sten och stekte i solen och hade också han uppenbara svårigheter att fortsätta vandringen.
Vi kikade uppåt och bedömde att från Andreas så var det cirka 40 meter till toppen och precis när Andreas tänkte försöka sig på ett sista ryck så blev allt mörkt.
Mörker
Från en stekande het sol med bris kom en stormvind som nästan slog omkull mig där jag satt.
Jag ropade åt Andreas att det nog var dags att vi rörde på oss nedåt och det illa kvickt.
Andreas pekade mot himlen och vi såg att där den nyss varit så blå och lugn så var den nu alldeles svart och hade med sig ett ordentligt regnväder.
Molnen kom närmare och regnet såg ut som en solid vägg till vänster om oss och kom mot oss i en rasande fart.
Vi började sakta den försiktiga nedstigningen från ”toppen” och det dröjde inte mer än två minuter innan väggen utav hagel och regn slog emot oss och vinden slog omkull mig mellan två stora stenar.
Andreas hjälpte mig upp och vi försökte att springa nedåt utan att halka på dem hala stenarna eller bli omkullvräkta utav den starka vinden.
Vi sprang i en halvtimme innan vädret blev så illa att vi inte längre kunde ta oss nedåt utan att riskera att skada oss allvarligt på dem vassa stenarna eller utav dem vindruvsstora haglen.
Mellan två stora klippblock blev vi sittande i ungefär en halvtimme innan vädret lugnat sig nog för att vi skulle kunna kika fram som Stig Helmer i Snowroller och konstatera att det inte var mer än ett par hundra meter kvar ner till foten igen.
Borta bra men hemma bäst
När vi mot sena eftermiddagen och kvällen var hemma vid tältet igen så hade vädret åter blivit soligt och vi kunde pusta ut efter en vandring som börjat så bra men som kunde slutat riktigt illa.
Utsikten hade varit så hjärtskärande vacker och intrycket gjort att vi känt oss så fria att vi kom överens om att det hade varit värt det, men att vi inte skulle göra om det igen… i år.
Efter att ha ätit en matbit och vilat en stund så begavs sig Andreas själv ner mot den nu åter spegelblanka sjön medans jag fortsatte att slumra en stund till i tältet.
Jag vaknade med ett hastigt ryck som man så ofta gör när man sover en stund på eftermiddagen.
Var det Andreas jag hade hört eller var det bara i drömmen?
Drömmen jag drömt hade ironiskt nog varit att jag stod nere vid strandkanten och drillade en utav mina största harrar någonsin.
Det avgjorde det hela, den här resan var det jag drömt om sedan jag var liten.
Lugnet, ensamheten, den vackra oförstörda naturen och harrarna som vakade på den spegelblanka ytan.
Det var så vackert att jag känner dofterna, ser vidderna och till och med hör myggorna surra runt tältet nu medans jag skriver detta.
”Andreas?!”
Där var han igen, det var alltså inte i drömmen utan han står nere vid sjön och ropar något.
Jag öppnade tältets myggnät och sedan förtältets ingång och jag möttes utav ett stilla landskap som badade i ljuset från en vackert orange-gul kvällssol.
Mygg och knott surrade som vanligt men i övrigt så var allt stilla… förutom Andreas som ropade igen och vinkade från andra sidan utav den vik vi hade nedanför oss.
Han stod med böjt spö och något som jag omöjligt kunde se men som jag kände på mig, ett brett flin i ansiktet.
Hans lina gick ut i det stilla vattnet och skar i ytan fram och tillbaks.
Otroligt nog så gick andra harrar ostört upp bredvid honom på båda sidor och vakade.
Nu blev det brått för mig och jag kastade på mig vadarna som jag självklart hade glömt utanför tältet i regnet och som nu var fyllda med vatten.
När jag kom ner så hade Andreas redan landat och släppt tillbaks fisken som hade visat sig vara en harr på dryga 1,2kg.
Till min totala oförståelse så satt han nu ner i gräset och bara såg på dom vakande fiskarna strax utanför honom.
Han frågade varför jag inte kommit ut tidigare och jag såg på honom att han hade haft det tjockt med fisk så här under hela min vistelse innanför tältduken.
Dubbeldrillning
”ställ dig här utanför och vänta på ett vak inom kastavstånd så filmar jag” sade Andreas.
Jag var inte sen att lyda och inte heller sen att kroka den första fisken.
”Det blir en kanon scen till filmen” sade Andreas och ställde ifrån sig kameran och klev ut i vattnet.
Vi tog ett par riktigt fina fiskar under kvällen och fick många tillfällen att ta fram kameran.
Vid ett tillfälle hade vi även kameran igång då vi båda krokade en kilosfisk med cirka fem sekunders mellanrum.
Att få uppleva något så sällsynt som att kroka varsin kilosharr och drilla dom samtidigt var något helt ofattbart.
När natten närmade sig hade vi fiskat oss nästan in i koma och gick trötta men nöjda tillbaks till vårt lilla hem på kullen.
Imorgon skulle vi åka hem och vi packade lite lätt ner det mesta utom fiskeutrustningen och sovsäckarna.
Drömmen hade blivit sann
Vi delade en varsin pilsner på en sluttning i den sena nattsolen och talade om allt som hade hänt under den här för oss magiska veckan.
Dom glada Gävleborna hade tagit flyget hem igen tidigare på dagen och vi var helt ensamma där vi satt och bara njöt utav solens sista strålar innan den skulle ta steget bortom horisonten för att sprida sitt ljus någon annanstans.
Nätterna här är ljusa och vi skulle kunna fortsätta att fiska hela natten tills solen steg upp igen och planet skulle landa och föra oss hem mot Kurravara igen.
Men vi blev sittande en lång stund alldeles tysta och tittade på medans vaken dog bort i skymningen och vi beslutade oss för att gå tillbaks till tältet för en sista runda med Vändtia…
Fakta:
Jaggaljávre är platsen för dig som vill fiska riktigt grov harr i sjö med fluga.
Sjöns strand är brokig och består utav uddar och vikar där du lätt kan komma åt fisken.
För dig som vill komma bort från andra fiskare och vardagslivet så är Jaggaljávre ett ypperligt val då inte många fiskare besöker sjön samtidigt.
Vill du veta mer om Jaggaljávre kan du besöka: Kallax flyg och prata med dom.
