En speciell plats i hjärtat.

För oss har våra hemmavatten här i Hälsingland alltid varit mest givande när det gäller natur, fiskeupplevelser och inspiration.
Vi har alltid försök söka oss till små skogstjärnar och åar i hopp om att finna platser med naturligt bestånd av fisk.
Det är varje gång lika intressant, spännande och i allra högsta grad utmanande att blöta sina flugor i dessa vatten.
Hälsinglands väldiga milsvidaskogar rymmer många vackra fiskevatten som ruvar på urgamla hemligheter och ligger inte sällan i väglöst land långt från störande moment och vardagsbekymmer.

Full fart mot skogen.

Det är sensommar, mulet och lite rått i luften. Halva dagen har gått åt till planering, flugbindning och packning.
Om och om igen går jag igenom utrustning och packning för att se om något är bortglömt. Jag känner mig allt mer ivrig ju närmare kvällen kommer, för det är på kvällen och natten det magiska händer i den lilla skogstjärnen!
När allt är i sin ordning och bilen färdigpackad passar jag på och binder mig ytligare några små dagsländenymfer, enbart för att fördriva tiden lite.
Efter de att jag plockat upp en så ganska ivrig Björn på vägen sätter vi rak kurs mot Annefors och fortsätter i full fart in bland grusvägarna.

Vi stannar till efter vägen och kollar till en liten välkänd skogså som tidigare under veckan sprudlade utav vakande öring!
I kväll är ån spegelblank och det enda som ibland stör ytan är tillsynes väldigt små öringar.
Troligen är vi lite för tidigt ute för att lyckas få syn på någon utav dom större fiskarna.
På vägen ner mot skogstjärnen hinner vi få syn på älg, hare och tjäder som snabbt flyr in i skogen när vår bil kommer framsusande över gruset.
Efter en halvtimme når vi fram till vändplatsen, härifrån får vi slutligen gå den sista biten till tjärnen.
Så det är bara att snöra på sig kängorna och lägga packningen på ryggen.

Lätta steg.

När vi kommer fram ligger tjärnen helt spegelblank och vi kan se att några enstaka vak långt ut i vattnet.
Öringen i detta vatten är oftast kort men desto bredare över ryggen och det gör att dom blir riktigt starka och uthålliga och kan bjuda på härliga fighter.
Här är det smygfiske och lätta steg som gäller, och en varsam presentation av flugan.
Öringen är väldigt skygg och man kan lätt skrämma fisken om man rusar ut till vattnet för hastigt.

Flugval.

Vi sätter oss ner en stund för att ta en kopp kaffe, och pratar lite minnen från platsen.
När vi var här sist så var det under högsommaren och vi hade lyckats pricka in precis rätt kväll.
En riktig monster kläckning hade precis tagit sin början och öringen festade på diverse sländor och vi hade ett kanon fiske den kvällen.

När kaffet är slut i koppen börjar vi rota runt i våra flugaskar och bestämmer oss för att prova samma flugmönster fast i olika färger för att sedan se vilken som är mest gångbar för kvällen.
Dagsländeimitationer i alla dess former brukar ge bra resultat i tjärnen vet vi, så Björn bestämmer sig för en olivfärgad dagsländenymf medan jag väljer att prova en brun variant.
Vi riggar utrustningen och Björn får äran att kliva fram först.
Med små lätta steg tar han sig fram genom den svajande myren och till de blanka vattnet som bryts utav några små svågor från stegen i marken.

Öringvak och rullskrikk.

I första kastet, precis när linan landar vibrerar det till i näckrosbladen, men ingenting händer.
- Kanske jag skrämde den?

Han gör ett nytt kast och muttrar något för sig själv, placerar flugan något närmare land denna gång men hinner knappt röra på flugan innan det suger till.
Ett glädje tjut sprider sig över tjärnen och fisken rusar rak ut mot det öppna vattnet och bestämmer sig för att tjura på botten.
Efter en stunds kamp visar sig fisken i ytan och jag gör mig redo för att håva, fisken rör sig sakta mot håvkanten när den på nytt får sin energi tillbaks och rusar raka vägen in bland näckrosorna!
Björn tar kommandot direkt och lyckas parera ut fisken mot öppet vatten igen när den motvilligt tvingas ge upp och glider in i hovgarnet.
Upp kommer en bred fintrimmad öring i fin kondition med härlig färgtäckning, efter en kort stund på land sätter Björn varsamt tillbaka fisken som snabbt sprattlar iväg.

Nu är det min tur. Björn stannar kvar medan jag varsamt börjar gå vidare mot den lilla viken på andra sidan tjärnen.
Vaken börjar komma allt närmare land ju senare timmen blir och den där goda känslan börjar sprida sig i kroppen.
Jag sätter mig ner på knä vid vattnet och får samtidigt syn på ett fint vak inom kasthåll, lägger ut flugan något till höger om vaket och börjar med lätt handtwist att bärga hem flugan.
Ingenting händer, jag lugnar mig med att göra ett nytt kast. Fisken kanske visar sig igen.
Efter en stund tycktes jag se en liten plog in vid näckroskanten, jag placerar flugan något framför och börjar sakta ta hem den.
Ingenting händer och jag gör ett nytt kast rakt ut mot tjärnen.
Efter det att jag tagit hem flugan några meter känner jag hur det drar till i linan, Mothugg!
Äntligen tänker jag och känner samtidigt hur liten fisken är och upp kommer en liten öring som knappt är längre än mitt korkhandtag på spöt.

Timmarna går och jag vänder ut och in på alla mina flugaskar, men dom större fiskarna tycks vara väldigt kinkiga denna kväll och verkade inte alls vara intresserade av mina skapelser.
När jag nästan kommit runt hela tjärnen får jag plötsligt höra ett plask i Björns riktning.
Det blir tyst en stund när jag sedan får höra ett tjut från både Björn och rullen genom kvällsmörkret.
Med raska steg tar jag mig snabbt fram till björn som verkar en aning nervös av situationen som han själv har försatt sig i.

Tack för åkturen.

- Den här är nog lite finare säger Björn och flinar lite glatt.
- Men vad tog den på då? jag har nog provat med att jag äger och har!
- Den tog på en …….säger Björn.
- Va???
- Den tog på en……..säger Björn.

Fisken rusar och Björn får ingen tid att svara på frågan, öringen drar sig ner mot botten och bestämmer sig för att stanna.
Om och om igen försöker Björn visa vem som verkligen bestämmer, men fisken är envis och måste in bland näckrosorna och böka.
Fisken kommer flera gånger upp till ytan men väljer snabbt att dra sig tillbaka till säkerheten.
Dom vilda rusningarna gör att fisken ganska snabbt tröttar ut sig och efter en stund kan jag landa en fin öring åt en léende Björn.
Kepsen åkte av, Björn tackade för åkturen och släppte varsamt tillbaks öringen där den hörde hemma.
Det är alltid lika roligt att få brottas med dessa fiskar och har man aldrig fått uppleva känslan av att fånga en naturlig öring tycker jag att man ska leta rätt på dom chanserna som verkligen finns här i Hälsingland.

Natten har för länge sen lämnat oss, öringen har slutat vaka och vi sitter och tar det sista kaffet ut termosen, och pratet går tillbaks mot gamla minnen om svunna fisketider.

Fakta:

Vill du veta mer om hälsingland: www.halsingland.com eller få tips om fina fiskeplatser runt om i hälsingland?! Hör av dig till oss så visar vi dig i rätt riktning.